Woody Oliphant

Varför?, frågade jag mig själv, när jag i Jönköping 2003 slukade John Bauers fantasifyllda svenska landskap.

Varför var inte de flesta sagor från min barndom fyllda med guldbehängda kungar och drottningar med afrohår som regerade över Darkensbergriket? Hade det med kolonialism att göra? I Sverige ifrågasatte åtminstone folk inte idéer som lika rättigheter och rättvis representation tänkte jag. Eller?

Sex år efter att jag immigrerat till Sverige från Sydafrika, glodde minimalt klädda vita modeller ner från affischtavlor mot min dotter. När hon började rita självporträtt tecknade hon sig själv med långt blont hår, fast hon hade korta bruna lockar. Vi hade lånat barnböcker från biblioteket som berättade om vem hon var och om hennes närmiljö.  Tyvärr, de erbjöd liten respit från en omgivning full av bilder och skildringar av vita barn i en traditionell svensk miljö.

Men de mörkhyllta barn som var här genom födsel, asyl, adoption eller i övrigt inbjudna, var de inte aktörer?

I ett försök att utveckla min dotters identitet och vidga hennes perspektiv vände jag mig till utländsk barnlitteratur. Och nu, tillsammans med mina medarbetare på MeR Barnkultur, i min roll som mamma, aspirerande kommunikatör, före detta kortfilmskapare och konstelev och för närvarande skolbibliotekarie vill jag bidra till att vidga forntida bevararna av kultur, böcker, så att resan till den inre hjälten eller hjältinnan är enkel för alla inklusive afro-svenska barn och ungdomar.