Normkritiska lästips till skolan

MeR Barnkultur är så glada för alla tips och härlig feedback vi får till vår mail eller på vår Facebooksida. Nu senast fick vi en intressant fråga:

”Tack för att ni driver det här toppeninitiativet!

Kanske ni kan hjälpa mig med tips om en relaterad sak. Efter att min dotter har fått höra ett par negativa kommentarer om sin hudfärg och hår på förskolan är personalen villig att verkligen ta tag i detta genom att satsa på ett tema om mångfald och likabehandling.

Problemet är att de verkar lite villrådiga hur de ska gå tillväga. Har ni något tips om hur pedagoger kan arbeta med dessa frågor på ett strukturerat och långsiktigt sätt, kanske några verktyg som ni har kommit i kontakt med?

Stort tack på förhand!!

Bästa hälsningar C”

Vi skickade en del tips till ”C” och tänkte att det kunde vara intressant för flera av våra läsare. Fokus på våra tips till är litteratur, utbildningar och övningar som just pedagoger kan använda i skolan och med elever. Läs mer

MeR tipsar: Bibblix

En bra app med utvecklingsmöjligheter, enligt MeR Barnkulturs test!App-icon-med-skugga

Idag har Bibblix lanserats – en digitalt bibliotek för 6-12-åringar för din surfplatta. Appen är helt utformad efter barns behov, önskemål och användarbeteende.

MeR Barnkultur har naturligtvis testat den och kan glädjande konstatera att grafiken inkluderar olika hudfärger. Vad gäller urvalet av böcker gjorde vi ett enkelt test där vi undersökte huruvida fem titlar på uppskattade böcker med mörkhyade karaktärer fanns med.

Så här blev resultatet
Vem är kär i Abel Svensson? – JA (dock ej e-bok)
Ficktjuvar i Centrum – JA (dock ej e-bok)
Robin och Rex – NEJ (finns ej som e-bok)
Rekord Fatima JA (dock ej e-bok)
Siri, Superhjälten och guldringen – NEJ (finns bara som e-bok)

Tre av fem titlar fanns med, dock ingen som e-bok. Här tycker MeR Barnkultur att det finns utvecklingsmöjligheter
– fler titlar som faktiskt är e-böcker
– fler e-böcker som speglar läsarna

Läs pressmeddelandet.

MeR tipsar: Siri, superhjälten och guldringen

I e-boken ”Siri, Superhjälten och guldringen” av Katarina De Verdier möter vi Siri som bor med sin mamma och pappa i Kenya. Siri är en omslag1textproblemlösare som inte tvekar att finna en lösning, och agera därefter, när problem uppstår.

När en guldring försvinner är Siri den som listar ut en plan för att få den tillbaka.

När en ilsken flodhästmamma attackerar Siri och hennes familj är Siri den första att reagera. Och när tjuvar härjar i varuhuset är Siri och hennes vän Superhjälten väl förberedda.

”Siri, Superhjälten och guldringen” visar vardagen i ett afrikanskt land. En vardag som vi sällan möter i litteraturen, och kanske inte heller förväntar oss att se.

Boken förmedlar en berättelse bortom lerhyddor, slum och fattigdom. Tre faktorer, som för oss i västvärlden, ofta är synonymt med länder i SubSahara.

Och kanske det viktigaste av allt, boken problematiserar varken miljön eller det faktum att Siri och hennes föräldrar har olika hudfärg. Läsaren ges på så sätt utrymme att förlora sig i den spännande berättelsen, och smittas av den värme och entusiasm som författaren förmedlar. Det är både befriande och glädjande.

Recensent: Anna Munyua

Länk till Bokus.

MeR tipsar: Sagan om Prinsen & Prinsessan och lite om draken också

Boken passar bra för åldern 6-9 år och skulle funka fint på hyllan för lättläst på barnavdelningen i ett bibliotek. Sofi IMG_9216Poulsen har skrivit boken och bakom illustrationerna står Per von Schantz. Utgiven på egen förlag.

Boken utgör andra delen i den fristående fantasyserien om invånarna i det Lila slottet.

Jag lät min 9-åring läsa högt. Boken befann sig på den läsnivå där hon just nu är, så det var perfekt för den dagliga träningen av läskonditionen. Berättelsen fångade hennes intresse och hon ville gärna läsa ut boken.

Hjälten i boken – prinsessan – är mörkhyad, vilket 9-åringen kommenterade ganska kvickt, med ett jubel. Det roligaste med boken var dock draken. Och det negativa var att prinsessan hade grön klänning. Varför har bruna prinsessor alltid grönt? tyckte 9-åringen.

Sammanfattningsvis är det en kort, enkel och fångande historia, illustrerad av färgstarka bilder som troligtvis tilltalar de flesta barn. En tredje bok finns också. 9-åringen vill gärna fortsätta att läsa serien.

IMG_9220

 

/ Anna-Stina Takala

MeR tipsar: Siri Ahmed Backström

En bilderboksskapare, som hyllats med fina recensioner de senaste åren, är Siri Ahmed Backström. Hon har bland annat skrivit böckerna Syskondagen och Dom som är kvar (text av Karin Saler). Den senare fick priset Snöbollen – Årets svenska bilderbok 2015. syskondagen-ahmed_backstrom_siri-23501180-685892900-frntl

Gemensamt för de här böckerna är att historien gestaltas av blandade, eller mixade, familjer. Med det menar vi familjer där medlemmarna har olika hudfärg sinsemellan. Föräldrarna har kanske ursprung från olika kontinenter.

I Syskondagen får vi följa storasyster och lillebror. Lillebror vill inte gå till förskolan och får istället hänga med storasyster hela dagen. Vem skulle inte vilja ha en så snäll och cool storasyster som i boken? Det som inte nämns i texten, men som syns i bilderna är att lillebror och storasyster har olika hudfärg. Lillebror är brun och storasyster ljus. Båda har blåa ögon.

Det är nog många blandade familjer där barnen har erfarenhet av nyfikna och ibland närgångna frågor. En härlig bok att känna igen sig i, eller att få utlopp för sina frågor kring. Familjer ser helt enkelt olika ut och det är fint med barnböcker som speglar det.

Även i Dom som är kvar syns en mixad familj. Boken handlar om dom som blev kvar i sorgen efter en helt central familjemedlem. Man förstår att mamman i familjen är död. Går det att hitta sätt att leva vidare? Pappan i boken är brun med svart och lockigt hår. Barnen är också bruna, men lite 1423723097970ljusare. Mormor dyker upp i berättelsen och hon är ljus. Inte heller här kommenteras denna aspekt av familjen, utan fokus för berättelsen är familjens överlevnad dag för dag.

Det finns hundratusentals barn som lever i någon typ av blandade familjer i Sverige. Det är inte så ofta barnlitteraturen speglar det, men här har vi två fina exempel.

 

 

/ Anna-Stina Takala

 

MeR tipsar: I’m Proud to Be Natural Me! av Marlene Dillon

Det finns olika slags barnböcker. Genom åren har det förts många debatter om huruvida bra barnlitteratur ska vara pedagogisk eller ej, och i så fall på vilket sätt. Det verkar genom historien alltid ha funnits de som menar att barnböcker på olika sätt kan användas instrumentellt. För att lära barn normer och moral, eller för att lära dem bli mer vidsynta, eller för att lära dem om själva livet. Den postkoloniala barnlitteraturforskningen undersöker hur det dominerande perspektivet positionerar barn från minoriteter i sin egen berättelse. Och därmed hur frågan om makt i barnlitteraturen inte bara blir en fråga om relationen barn-vuxen, utan också mellan minoritet-majoritet, eller koloniserad-kolonisatör, om man så vill.

Hur vänder man perspektiven? Jag har läst boken ”I’m Proud to Be Natural Me” tillsammans med M, 8 år. Den här boken skriver sig ur den traditionella barnbokstraditionen, på flera sätt. Boken är skapad med ett särskilt syfte och det är att stärka och bekräfta små flickor som har texturerat hår, eller afrohår.

Boken utgörs av en ramsa som upprepas på varannan sida, ”I’m Proud to Be Natural Me”, och är illustrerad av stiliserade bilder av bruna flickor i olika nyanser med olika typer av frisyrer.

I den här filmen får man en bra känsla för hur boken ser ut och fungerar. Den är repetitiv och affirmerande.

Hur fungerar den då att läsa med ett barn? Jag läste med M som är en flicka som ibland känner sig ovanlig i sitt texturerade hår. Det tog inte lång stund innan hon greppade rytmen i boken och började förutse vad som komma skulle. Och efter några sidor började hon peka på de bilder som liknade henne själv mest. ”Den färgen liknar mig mest, men den frisyren.”

Den här boken är helt unik bland de böcker som vi har läst ihop. Syftet att stärka självkänslan hos barnet känns väldigt ”osvensk” om man jämför med den svenska (och västerländska) barnbokstraditionen. Men snarare än att sticka ut på ett negativt sätt, så utgör den ett välkommet tillskott, tycker jag. Att läsa boken tillsammans var roligt och jag märkte att det kändes bra för M.

Boken är utgiven i USA, men går att köpa via svenska nätbokhandlar. M förstår engelska, vilket är en förutsättning för att kunna läsa den här boken. Det går förstås att simultanöversätta till svenska medan man läser, men vissa ord är svåra att hitta en motsvarighet till på svenska.

/ Anna-Stina Takala

 

Lästips

Barnlitteraturens utveckling i Sverige av Lena Kåreland

Barnkultur som pedagogik och uppfostran av Mattias Hagberg

MeR tipsar: Katarina har läst Melvin möter Vildis och Tildis av Anna Munyua

Jag läste Vildis och Tildis för min dotter Siri, 5 år, igår kväll vid nattningen. Vi tittade på baksidan av boken på en bild med författaren och illustratören. Jag pekade och berättade att ”det där är Anna, hon har hittat på sagan”. Siris replik var ”Vad bra han är på att rita!” och syftade på illustratören Johan Eriksson.

Jag instämmer med Siri, bilderna är spännande med många detaljer. Har man läst de andra böckerna av Anna Munyua, ser man både detaljer och personer man känner igen sen tidigare. Det finns också ett medvetet val att visa en bred bild av befolkningen i bilderna, att spegla verkligheten så som vi känner den.

Handlingen kretsar kring Matilda som blir av med sin Världsmästarboll. Genom berättelsen följer vi Matildas känslor av ilska, svartsjuka och slutligen lycka. Lycka så som den kan vara en sen sommarkväll i solnedgången, efter en dag full med lek med goda vänner.

Som förälder uppskattar jag det normkritiska i berättelsen och bilderna. Efter ett tag glider känslorna av ilska och svartsjuka ihop. Möjligen speglar även det verkligheten, där känslorna inte alltid är helt begripliga, utan ibland ihopblandade till ett enda känslomoln. Det blir ett fint tillfälle att prata med sitt barn om jobbiga känslor.

Siri kommenterade genomgående mycket i böckerna och uttryckte slutligen sitt omdöme om boken genom att säga ”Igen!”.

Recensent: Katarina De Verdier