13

Jag läste Vildis och Tildis för min dotter Siri, 5 år, igår kväll vid nattningen. Vi tittade på baksidan av boken på en bild med författaren och illustratören. Jag pekade och berättade att ”det där är Anna, hon har hittat på sagan”. Siris replik var ”Vad bra han är på att rita!” och syftade på illustratören Johan Eriksson.

Jag instämmer med Siri, bilderna är spännande med många detaljer. Har man läst de andra böckerna av Anna Munyua, ser man både detaljer och personer man känner igen sen tidigare. Det finns också ett medvetet val att visa en bred bild av befolkningen i bilderna, att spegla verkligheten så som vi känner den.

Handlingen kretsar kring Matilda som blir av med sin Världsmästarboll. Genom berättelsen följer vi Matildas känslor av ilska, svartsjuka och slutligen lycka. Lycka så som den kan vara en sen sommarkväll i solnedgången, efter en dag full med lek med goda vänner.

Som förälder uppskattar jag det normkritiska i berättelsen och bilderna. Efter ett tag glider känslorna av ilska och svartsjuka ihop. Möjligen speglar även det verkligheten, där känslorna inte alltid är helt begripliga, utan ibland ihopblandade till ett enda känslomoln. Det blir ett fint tillfälle att prata med sitt barn om jobbiga känslor.

Siri kommenterade genomgående mycket i böckerna och uttryckte slutligen sitt omdöme om boken genom att säga ”Igen!”.

Recensent: Katarina De Verdier