25
Annelie Drewsen är inte bara författare, hon är också journalist och lärare. Bland hennes böcker för barn och unga märks ett fokus på flerspråkighet och lättläst svenska.

I Annelie Drewsens böcker syns samhällets mångfald på ett tydligare sätt än i många andra barn- och ungdomsböcker. MeR barnkultur blev nyfikna och vi ställde några frågor till Annelie. Vi är väldigt glada över att hon tog sig tid att svara!

 

MeR: Hur kom det sig att du började skriva böcker för barn och unga?

Annelie: Att jag började skriva för barn och ungdomar beror på att jag såg ett behov av böcker med text på två språk för några år sedan. Mina barn var små och eftersom vi pratar två språk hemma ville jag gärna ha böcker med text på båda språken.

 

I USA är det ganska vanligt med böcker på engelska och spanska. Jag funderade på varför ingen hade gjort det i Sverige och övervägde att starta ett eget förlag. Men så hittade jag Vivlio, ett förlag som är specialiserat på böcker med parallelltext på en rad olika språk.

Det ledde till att jag skrev den första boken om Adam, en liten pojke som får vattkoppor. Totalt har det blivit tre böcker om Adam i samarbete med illustratören Markku Huovila.

Du har skrivit de lättlästa böckerna om Amina. Hur såg processen ut som gjorde att det blev just Amina? Var det målgruppen för böckerna som påverkade det, eller springaminanågonting annat?

Den första boken om Amina skrev jag en sommar för några år sedan. Jag arbetade då som lärare i svenska som andraspråk för nyanlända ungdomar på gymnasiets språkintroduktionsprogram. I min grupp det året hade jag haft många flickor, de flesta från Somalia.

Vid ett tillfälle när skolans bibliotekarie kom för att presentera böcker var det två saker som slog mig. Det första var att alla böckerna hon visade antingen handlade om problem i unga människors liv, som våld, utsatthet eller övergrepp, eller om kärlek. Alla mina elever valde böckerna om kärlek. Jag gissar att det berodde på att många hade nog med problem i sina egna liv, och ville läsa böcker som gjorde dem glada.

Jag minns särskilt en flicka som drömde om att bli idrottslärare. Men det fanns inte en enda bok om en somalisk tjej som gillade idrott.

 Det andra som slog mig var att det inte fanns några böcker som speglade det faktum att många i min klass gillade att idrotta. Jag minns särskilt en flicka som drömde om att bli idrottslärare. Men det fanns inte en enda bok om en somalisk tjej som gillade idrott.

Sammantaget insåg jag att det behövdes böcker som speglade den verklighet jag hade i mitt klassrum, det vill säga unga tjejer från Somalia med en hel del jobbiga upplevelser i bagaget, men också en otrolig målmedvetenhet och intressen som vem som helst. Jag ville att boken skulle göra läsaren glad, utan att blunda för de problem som många ungdomar från exempelvis Somalia har. Ur det utkristalliserade sig sedan Amina och berättelsen om hur hon upptäcker att hon är väldigt duktig på att springa.

I augusti kommer ”Ge inte upp, Amina!”, den tredje boken i serien. Jag har precis börjat skriva den fjärde boken som är planerad att komma ut 2017. Dessutom kommer ”Spring, Amina” på somaliska i höst, vilket gör att den kommer att finnas på totalt fem olika språk.

Vad tänker du om att skriva om personer som har andra erfarenheter, som en annan hudfärg, religion eller språk, än vad du själv har? En del menar att en vit författare inte kan, eller inte ska, skriva om till exempel svarta personer. Hur tänker du kring det i ditt författarskap?

Själva grunden för att vara författare – och att skriva skönlitterärt – är att bli en annan människa. När jag sätter mig vid tangentbordet kan jag inte gå in i en berättelse som mig själv, utan måste förvandlas till den eller de karaktärer jag skriver om. Den förvandlingen är nödvändig för att jag ska kunna göra mitt jobb, vilket är att berätta en historia. Till stor del sker det här omedvetet, det är berättelsen som styr.

Det som gör att detta fungerar är empatin, vår förmåga att känna med en annan.

Frågan är vad som krävs för att kunna förvandlas till en annan människa, om så bara i tanken. Jag tror att det är ungefär samma process som när vi läser en bok och identifierar oss med en person i den. Vi hittar en beröringspunkt med våra egna inre liv, något som vi kan känna igen oss i. Det som gör att detta fungerar är empatin, vår förmåga att känna med en annan. I grund och botten tror jag att vi människor äger förmågan att känna empati för vem som helst. Men ju mer den andra personen skiljer sig från oss, desto svårare blir det att finna den där beröringspunkten som gör att vi lever oss in i henne. Det betyder inte att vi inte ska försöka.

Som privilegierad människa med ambitionen att berätta något om världen är det min skyldighet att lyssna till andra.

Med det sagt kan jag ändå erkänna att det kan uppstå vissa trovärdighetsproblem när en författare väljer att skriva om en person med exempelvis ett annat kön, en annan religion eller en annan hudfärg. Hur gärna man än vill går det inte att göra sig fri från sina egna tankemönster och perspektiv på världen, och förutfattade meningar och fördomar tycks göra sig påminda särskilt när vi inte är helt medvetna om vad vi gör – som när jag skriver. Det skulle ju kunna bli hur tokigt som helst om en 36-årig, vit medelklasskvinna skrev om en tonåring somalisk flicka som flytt från sitt hemland – vilket är precis vad jag har gjort. Inför denna risk kan jag välja att antingen avstå från att försöka, eller att göra mitt yttersta för att faktiskt överträda de gränser som kategorierna kön, klass, etnicitet och så vidare har ritat runt mig. Det första alternativet skulle innebära att jag bara kunde skriva om sådant som jag hade personlig erfarenhet av, vilket för mig låter ofattbart tråkigt. Nej, jag väljer tveklöst det andra alternativet. Men då kan jag inte stanna framför mitt skrivbord och hoppas på att min berättelse blir trovärdig. Nej, här behövs en stor dos nyfikenhet och stora öron.

Men det gäller att inte överdriva skillnaderna mellan människor.

Som privilegierad människa med ambitionen att berätta något om världen är det min skyldighet att lyssna till andra. Eftersom jag har arbetat som lärare för nyanlända ungdomar har jag mött väldigt många flickor och pojkar som kommit ensamma till Sverige bland annat från Somalia. Jag har lyssnat till deras berättelse och ställt frågor. Och i det lyssnandet uppstår den där identifikationen jag nämnde tidigare. Empatin visar vägen. Det kan dock hända att jag stöter på specifika problem under skrivandet, då jag inser att jag inte har en aning om hur en person som Amina skulle reagera i en given situation. Då får jag ta reda på det. Men det gäller att inte överdriva skillnaderna mellan människor. I grund och botten är vi lika varandra, och det som gör en svensk medelklasskvinna upprörd gör säkerligen även en somalisk tonårsflicka upprörd. Eller glad. Eller ledsen.

Till syvende och sist är det dock läsaren som bestämmer om det jag har skrivit är trovärdigt eller ej.

När jag så småningom har skrivit min berättelse och det ska bli en bok, finns det tack och lov förläggare och redaktörer som läser texten. De hjälper till att hitta allt från stavfel till sådant som inte är trovärdigt. Det är  guld värt. Många gånger kan jag få syn på brister i mina egna texter, men inte alltid. Då är det tur att det är fler som läser.

Till syvende och sist är det dock läsaren som bestämmer om det jag har skrivit är trovärdigt eller ej. Jag välkomnar synpunkter och skulle gärna lyssna om någon har invändningar mot hur jag gestaltar Amina eller någon annan av mina karaktärer. Hittills har jag inte stött på någon läsare som har ifrågasatt att jag skriver om en somalisk flicka. Tvärtom är de flesta ungdomar jag möter på mina författarbesök positiva. ”Du skriver för oss”, sa en syrisk pojke nyligen och visade tydligt att förmågan till emapti inte har att göra med kön eller etnicitet.

[blockquote]Förhoppningsvis kan mina böcker inspirera fler ungdomar att läsa, och kanske även skriva sin egen berättelse.[/blockquote]

Sedan kan jag själv tycka att det vore bättre om det fanns fler böcker för barn och ungdomar av författare med exempelvis svensk-somalisk bakgrund. Jag är säker på att vi kommer att se det framöver. Tills dess kan jag åtminstone se till att det finns barn- och ungdomsböcker som speglar verkligheten för många ungdomar i Sverige idag. Förhoppningsvis kan mina böcker inspirera fler ungdomar att läsa, och kanske även skriva sin egen berättelse.

Läs mer på Annelie Drewsens webbplats.