3989

Den nionde september är det val i Sverige. Föreningen MeR barnkultur vill i samband med det lyfta frågan om normaliseringen av rasism i det svenska samhället. Vårt uppdrag är att motverka afrofobi och vårt fokus är alla barns lika värde.

Sverigedemokraternas svarta bok, som publicerades 2014, påminner om partiets mörka historia och hur den lever kvar. Detta i en tid när det är viktigare än någonsin för Sverigedemokraterna (SD) att framstå som rumsrena. Inför valet i september 2018 är ämnet fortfarande högaktuellt. Nya tiders deltagande på Bok & bibliotek 2017, att polisen tillåter Nordiska motståndsrörelsen att demonstrera, att andra politiska partier tar efter SD:s rasistiska retorik och politik är några exempel på hur normaliseringen av rasism ser ut idag.

MeR barnkultur utgår från att alla barn har samma rättigheter och lika värde. Vi vill därför särskilt uppmärksamma en av filmerna i tidningen Metros satsning inför valet 2018. Lucy, ett afrosvenskt barn på sju år, intervjuar Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

MeR barnkultur har varit i kontakt med Metro, och ställt frågor och framfört kritik mot filmen. Av det svar vi fick framgår att Metro inte hade reflekterat kring användningen av ett afrosvenskt barn i intervjun av en partiledare med rasistisk politik.

Vi har samlat några röster i den antirasistiska rörelsen för att belysa hur filmen bidrar till normaliseringen av rasism i Sverige:
Doreen Laryea, sociolog, samhällsdebattör och kulturarbetare
Rene Léon Rosales, fil. dr. i etnologi och forskningsledare på Mångkulturell Centrum
Raymond Peroti, rappare, aktivist och verksamhetsledare
Mattias Järvi, grundare av Fokus afrofobi och aktivist

 

På vilket sätt bidrar filmen till normaliseringen av rasism?

Doreen:

Filmen bidrar till normaliseringen av rasism genom att en politisk ledare med klart rasistiska åsikter och politik framställs som en trevlig och ofarlig man i sitt samtal med ett svart barn.

Det är en klockren uppvisning av hur partiet medvetet har valt att visa en polerad fasad samtidigt som deras partiprogram och uttalanden från Åkesson och andra partimedlemmar talar sitt tydliga rasistiska språk.

Renè: Ett politiskt parti som har sina rötter i en neonazistisk organisering behandlas i filmen som ett parti som alla andra. Partiet står för en definition av svenskhet som exkluderar en stor del av dagens svenskar ifrån samhällsgemenskapen. Åkesson tillåts i filmen ge en definition av rasism som saknar maktkritik och förståelse av de strukturella och historiska dimensionerna av fenomenet. Det är en film som bidrar till ett förytligande av politiken och till ett avpolitiserande av strukturella maktrelationer.

Raymond: Det bidrar enligt mig till normaliseringen av rasism genom att göra Åkesson till en ofarlig mysig gubbe som sitter och ler och skrattar med ett barn samtidigt som han än en gång oemotsagd får utrymme att säga att han inte är rasist.

Mattias: Det finns en reell maktproblematik i att låta PR-slipade partiledare utfrågas av ett barn, något som Metro borde haft i åtanke innan man startade denna intervjuserie. Normaliseringen av Åkesson och SD blir högst osmaklig, då han i detta format framställs som en mysfarbror och kan slingra sig runt de frågor om rasism han får av Lucy.

 

Vad tänker ni om att ett afrosvenskt barn intervjuar SD:s partiledare?

Doreen: Att det är ett bra exempel på normalisering av rasism. Det är motsägelsefullt att en svart person, som därmed är direkt utsatt för Åkessons rasistiska politik, har ett trevligt samtal med honom där han tillåts framstå som helylle, utan rasistiska åsikter. Att använda ett barn i underhållningssyfte på detta sätt förstärker bilden av att Åkesson och hans politik är rumsren eller oskyldig.

Raymond: Det kanske finns någon fördel med det men har svårt att se vilken. Nu hjälper det mest till att rentvätta Åkesson: “se han sitter ju och är mysig med ett afrosvenskt barn” han kan ju inte vara rasist!”

Mattias: Det finns en tydlig maktasymmetri som är högst påtaglig i denna intervjuserie. Att som publicist låta ett barn exponeras för en makthavare som inte står för alla människors lika värde, vilket i Lucys fall utgör ett hot mot hennes egen existens som afrosvensk, är att begå tjänstefel.

 

Vilket ansvar har Metro?

Doreen: Jag tycker att media bidrar till att förstärka ett vi-dom utifrån diverse nyhetsrapporteringar och att de har ett ansvar som tredje statsmakt att inte bidra till eller cementera rasism. På så sätt har Metro inte fullföljt sitt ansvar. Idag skulle dock många medier ange att de inte har det ansvaret.

René: Jag tycker att Metro som nyhetstidning har ett ansvar att bidra till en djupare förståelse av politiska frågor och fenomen som rasism. Det gäller då att stå emot format som bidrar till att förvandla politik till underhållning och som individualiserar strukturella frågor.

Raymond: Metro har ett ansvar precis som alla andra medier. Jag tror att vi redan passerat gränsen vad gäller SD och hur rumsrena de kan bli. Nu ligger fokus istället på Nordiska Motståndsrörelsen. Se på Uppdrag Granskning som tagit oss 20 år tillbaka i tiden och ska titta på orsakssamband mellan våldtäkter och ursprung. Jag vill inte vara pessimist men jag upplever att vi går bakåt istället för framåt.

Mattias: Metro har ett stort ansvar för att kritiskt granska alla PR-slipade makthavare. Jag tycker att Metro redan under projektfasen borde insett den maktproblematik som uppstår i denna intervjuserie.

Bild från Metro/Pressreader.

Bild från Metro/Pressreader.

Mer barnkultur konstaterar att det finns mycket kvar att göra, när det handlar om barns rättigheter. Och särskilt då barn med minoritetsbakgrund, där normaliseringen av rasism gör att majoritetsbefolkningen ofta inte ens uppfattar när ett barn sätts i en utsatt position.

Föreningens arbete för en ökad representation av afrosvenska barn i den svenska barnkulturen syftar till synlighet, delaktighet och jämlikhet för barnen. Kultur är ett område som påverkar våra föreställningar om mycket annat i vårt samhälle. Därför fortsätter föreningen MeR barnkulturs arbete för en jämlik barnkultur.